Jag stalkar Siri Pettersen på olika sociala media, och kan verkligen säga att Bubblan är precis som jag tänker henne. Det är häftigt när man verkligen kan känna författaren genom texten. När man genom att läsa kan känna igen en författare. Ibland är en text bara en text, och jag kopplar inte alltid ihop den med författaren. hellre ser jag att författaren är död, att författaren inte spelar särskilt stor roll nu när texten är färdig, att det mest är vad jag själv får ut av texten. Men inte med Siri, här är det helt annorlunda, och jag gillar det eftersom hon har ett häftigt sätt att skriva på.

Det här lite metal mörka som för många känns läskigt, det används på ett helt nytt sätt. Dödskallar och fula dockor och svart och läder och allt som kanske annars skulle användas för att beskriva något hemskt eller mörkt, det används för att beskriva glädje och kärlek och värme.

Att bo i en bubbla, det vore rätt najs ibland. Hålla sig ifrån verkligheten och bara leva för sig själv. Och i dagens samhälle är detta rätt lätt. Man kan vara hemma konstant, få allt levererat hem till sig och egentligen aldrig behöva gå utanför sin dörr, förutom för skola och jobb. Det finns många sätt att leva skilt från andra, aldrig engagera sig och aldrig vara en del av verkligheten. Och många av oss tycker att det är helt okej, men samtidigt så ser vi en ökning i ensamhet, i depression, i mental ohälsa. Vi behöver folk. På olika sätt, men vi mår inte bra av att leva i helt egna bubblor där ingen annan någonsin kommer in.
Den här boken beskriver den känslan rätt bra. Ett lite för cheesy slut för mig, men själva resan var väldigt intressant. Och verkligen detta om vem som egentligen är den elaka, att se andras fel istället för sina egna, att anklaga världen för sådant som inte världen kan rå för.

Alla har sitt.